Måndag 17:e augusti (dag 16)

Det var ingen enkel sak att slita sig från familjen ska jag säga.

Men idag vid pass ettiden satte jag mig i den numera rätt bekanta sadeln för att sträcka ut mot vidderna i norr.

De första fem, sex milen kryddades av ett par tiominuters regnskurar. Förutom det var det enda obekväma momentet tillfället då jag körde ikapp en motorcyklist som visade sig vara en MC-polis. Det var ju bara att blunda så han inte skulle se mig, och köra om, med förhoppningen att det var 120 och inte 90 på sträckan. Han hakade på ett tag, men insåg väl antagligen efter hand det självklara, att jag är en riktig präktig och laglydig typ ;)

När jag närmade mig Sundsvall sprack molntäcket upp och solen började till och med värma lite grann. Det var efterlängtat, för jag tycks ha blivit en synnerligen klen typ som småfryser trots att vägverkets termometrar påstår att det är mellan sjutton och arton grader i luften... 

Vid halvniotiden kunde jag så efter sextiotvå mils gasande svänga in vid Casa Jari precis när en rödglödgad sol gick ner bakom horizonten. Av någon märklig anledning förstod (telepati kanske??) Jari att jag var i antågande för han öppnade garageporten så jag bara kunde rulla in på gasavslag...

Som den människokännare han är spillde han raskt upp ett värmande elexir, och berättade att bastun snart var redo för en avkylning.

Efter den sköna bastun, och därtill kylande drycker fick vi oss till livs ett par utsökta varma mackor som höll sedvanligt god klass. Jari är helt klart en adjutant av högsta klass ;)

Zumorgen gäller en ny dag på jobbet, det vill säga ca femtio mil i sadeln innan jag landar hemma i Gällivare igen. På torsdag har jag sedan terminens första och enda arbetsdag... Himla jobbigt, men det måste bara gå.

att landa i den otrevliga vardagens tristess igen.

Jag kom hem i lördags kväll efter att mer eller mindre ha mörsat motorväg från Hamburg. Mottagandet hemma var enormt varmt och skönt. Erkänner att det släppte totalt för mig i hallen när jag fått av mig stället. Ställde mig bara rakt upp och ner och hulkade av lycka medan jag försökte hålla emot tårarna med föga lyckat resultat.

Fick igår kväll ett mail från grannen där även hon sade sig ha gråtit inomhus när hon hört barnens skrik av lycka när pappa kommit hem. Ibland är livet underbart.

Idag har emellertid verkligheten kommit ikapp mig och jag har tråcklat mig igenom första arbetsdagen. Har kommit igenom maillåddan och skrivit dokument så ögona går i kors. Känns redan som man längtar efter nästa semesterperiod :-)

Näe, nu tager jag mig en banan och glider hemåt!

//Tobbe J