Måndag 17:e augusti (dag 16)

Det var ingen enkel sak att slita sig från familjen ska jag säga.

Men idag vid pass ettiden satte jag mig i den numera rätt bekanta sadeln för att sträcka ut mot vidderna i norr.

De första fem, sex milen kryddades av ett par tiominuters regnskurar. Förutom det var det enda obekväma momentet tillfället då jag körde ikapp en motorcyklist som visade sig vara en MC-polis. Det var ju bara att blunda så han inte skulle se mig, och köra om, med förhoppningen att det var 120 och inte 90 på sträckan. Han hakade på ett tag, men insåg väl antagligen efter hand det självklara, att jag är en riktig präktig och laglydig typ ;)

När jag närmade mig Sundsvall sprack molntäcket upp och solen började till och med värma lite grann. Det var efterlängtat, för jag tycks ha blivit en synnerligen klen typ som småfryser trots att vägverkets termometrar påstår att det är mellan sjutton och arton grader i luften... 

Vid halvniotiden kunde jag så efter sextiotvå mils gasande svänga in vid Casa Jari precis när en rödglödgad sol gick ner bakom horizonten. Av någon märklig anledning förstod (telepati kanske??) Jari att jag var i antågande för han öppnade garageporten så jag bara kunde rulla in på gasavslag...

Som den människokännare han är spillde han raskt upp ett värmande elexir, och berättade att bastun snart var redo för en avkylning.

Efter den sköna bastun, och därtill kylande drycker fick vi oss till livs ett par utsökta varma mackor som höll sedvanligt god klass. Jari är helt klart en adjutant av högsta klass ;)

Zumorgen gäller en ny dag på jobbet, det vill säga ca femtio mil i sadeln innan jag landar hemma i Gällivare igen. På torsdag har jag sedan terminens första och enda arbetsdag... Himla jobbigt, men det måste bara gå.

att landa i den otrevliga vardagens tristess igen.

Jag kom hem i lördags kväll efter att mer eller mindre ha mörsat motorväg från Hamburg. Mottagandet hemma var enormt varmt och skönt. Erkänner att det släppte totalt för mig i hallen när jag fått av mig stället. Ställde mig bara rakt upp och ner och hulkade av lycka medan jag försökte hålla emot tårarna med föga lyckat resultat.

Fick igår kväll ett mail från grannen där även hon sade sig ha gråtit inomhus när hon hört barnens skrik av lycka när pappa kommit hem. Ibland är livet underbart.

Idag har emellertid verkligheten kommit ikapp mig och jag har tråcklat mig igenom första arbetsdagen. Har kommit igenom maillåddan och skrivit dokument så ögona går i kors. Känns redan som man längtar efter nästa semesterperiod :-)

Näe, nu tager jag mig en banan och glider hemåt!

//Tobbe J

Söndag 16 augusti (Dag 15)

Ånej, ännu är resan inte slut om ni händelsevis trodde det...

Just nu rastar jag en dag i Uppsala där familjen tog emot med efterlängtade kramar. Troligen fortsätter jag resan mot Gällivare i morgon förmiddag. Antagligen stannar jag till hos Jari i Y-Åkulla, för det är ju inte utan att man saknar sina kamrater redan...

Hittills har jag fått ihop lite drygt femhundraåttio mil i sadeln sedan jag lämnade Gällivare den 23:e juli. Dessutom åkte vi ju tåg ungefär åttio mil.

Så här såg vår dag ut igår lördag:

Vi vaknade upp efter en rätt sen, men mycket trevlig kväll hos Bjarne med sambo i Östra Ljungby. Gissa om vi blev avundsjuka på hans "lek"-lokaler!?

Jari som fick ett skov hemlängtan hade hastat vidare kvällen innan och avrapporterade strax efter midnatt att han landat för nattvila i Stockholm.

Vi vaknade till gråa skyar och ett lätt men ihållande regn. (Skåne sägs ju vara bäst när det flyter har jag hört ;)Av den anledningen skrotade vi våra planer på lite åkning längs sköna MC-vägar, som dessutom Bjarne tänkt följa med och ledsaga oss på. Vi dunkade således på längs E4:an i ett uppskruvat tempo för att köra ifrån regnet som enligt prognos oxå skulle färdas i nordlig riktning. Efter 8 - 9 mil lyckades vi slippa ur det gråa och dåkändes tillvaron ljusare igen. Nu tänker jag säga något som jag aldrig trodde jag skulle säga:
"Oj, så skönt det är att rusa fram längs E4:an!!" När man plågat knoppen längs AutoBahns och Dito Stradas och dessutom värstingen - de danska motorvägarna, så känns E4:an som en civiliserad byväg med kapacitet för många mil i timmen.

Mina två kvarvarande kumpaner fann det säkrast att ledsaga mig så långt som möjligt på väg mot Uppsala, så de följde mig i spåren längs väg 55 från Norrköping. (Kan det ha berott på min nedresa måntro??)På så sätt kom vi att åka delar av Mälaren runt i motsatt riktning i förhållande till den stora MC-massan.

Vi stannade till för ett sista gemensamt fikande innan vi nådde Enköping. I den vevan landade ett meddelande i röstbrevlådan om att Jari landat hemma efter ett riktigt rumpnötande. Vad sägs om Hamburg - norr om Umeå på mindre än ett och ett halvt dygn... (Han gör själv anspråk på utmärkelsen "Aluminiumbutt, men vi kan nog bara sträcka oss till plast...)

Det sägs att skiljas är att dö en smula. Även om jag längtade mycket till den saknade och väntande familjen, kändes det lite vemodigt att vinka adjö till de sköna kamraterna när vägarna så skiljdes.  Tar därför tillfället i akt att tacka mina härliga reskamrater för två händelserika och roliga veckor som drivit fram stora mängder skratt, svett och minnesrika ögonblick.  Strax innan halv sju om aftonen kunde jag så krama om familjen igen. / Nicke

Snart avresa från Bjarne i Klippan. Nästan 60 mil skall köras äst att sätta på regnstället redan från början, tyvärr.

Fredag den 14;e augusti. (Dag 13):

Tiden flyger när man har rolig!

Snabbrepris på resan (i grova drag):

Sverige-Tyskland-Tjeckien-Österrike-Tyskland-Österrike-Italien.

Italien-Livigno-Schweitz-Italien-Österrike-Tyskland-Danmark-Sverige.

Som ni förstår har vi passerat många gränser, både inom och utom oss...

I morse landade vi med tåget i Hamburg efter en natt, då några av oss sov gott, några mindre gott och någon antagligen såg till att de arma kupékamraterna inte gjorde det...

Visste ni att konduktören kommer in med en rätt hygglig frukostpåse på morgonkvisten? Sug på den Staten Jävlajärnväg!!

Sedan fick vi göra något så ovanligt som att köra hoj mitt ibland fotfolket på Hamburgs-Altona station. När vi väl tråcklat oss ut på gatan så ställde vi kosan mot en  Guzziförsäljare vi hittat på nätet. Han hade dock lagt ner verksamheten, så vi fick nöja oss med att titta på skylten... (som han allltså  bara tagit ner bildligt)

Sedan dundrade vi mot färjelägret i Puttgarden, åkte båt, dundrade vidare genom ett Danmark som tycktes sakna bensinmackar. Därefter åkte vi lite båt mellan Hellsingarna- Ör & Borg.

Efter några korta raska mil landade vi hos Do1 för att inspektera hans domäner och "citronsamling". Just nu sitter vi här och pratar om livets väsentligheter (och försöker så gott vi kan låta bli att få honom att ångra sin inbjudan... ;)

Nu har vi lastat både oss o hojarna på tåget i munchen. Hamburg nästa.

12/8 stelvio-passet avstängt pga stenras blev 10 mil omväg. Pass. 4 stater igår.

Tisdag den 11 augusti, (dag 10)

Denna dag, ett skönt äventyr, en tisdag mitt i livet...

 Idag har vi upplevt den underbart vackra omgivningen runt Comosjön. Vi valde att åka "medsols" från Mandello till Lago di Comos pärla, Belaggio som ligger i "skrevet" på den kroppsformade sjön.

Vägen slingrar sig som en kåt orm mellan sjön och klippväggarna. Det är inte helt lätt att hålla fokus på trafiken då den smärtsamt vackra omgivningen pockar på för att uppfylla alla ens sinnen. Jo, det är sant: Under resan blir man till och med antastad av de mest anslående lukter. Man kan inte låta bli att fundera över detta med sambandet mellan landskapets skönhet och Italienarnas sinne för det estetiska. - Nu vet vi varför folket i Mandello har ett sådan sällsynt öga för sköna linjer...

Belaggio kändes som ett riktigt ställe för jetsettare och det sköna folket. En av de mest kända glassare som har hus i trakten är tydlige George Cloney. Honom såg vi inte röken av...

Under den kurviga färden bekymrades jag något av den gula lampan som betyder Q-eight:isk roulette. Till slut lyckades jag uppmärksamma  mina kumpaner om detta faktum. Vi stannade till vid en mack där vi fick betjäning medelst handlingskraftig påfyllning av våra tankar (eller rättare sagt hojarnas...)

Medan vi stod där stormade det in tre stadiga genlemen på gamla klassiska Guzzis. De parkerade och kom oss till mötes. Många "Belissima" och "bella" utväxlades och så småningom kom det fram att en av männen var president i Club Moto d´Epoca i Bellagio.

"Baconslicare" med vidhängande Guzzi

Handskakningar mellan presidenterna utväxlades och vi fick en uppvisning av hur en riktigt låg tomgång låter. Vi rotade fram några klubbmärken att överlämna och då kastade sig Belaggiopresidenten upp på sin hoj, medan en av de övriga uppmanade oss att stanna ytterligare några minuter. Vi läskade oss med svala drycker, fotade och mådde gott. Så småningom dök presidenten upp igen och lämnade stolt över klubb-kepsar och t-shirts. Vi åkte därifrån med en skön känsla av att ha stött på ett gäng trevliga gubbar som fördrev en ansenlig del av sin tillvaro tillsammans på macken med något gott att dricka i sina glas... En tillvaro som kändes långt ifrån ekorrhjulets stadiga, knarrande lunk.