Så bär det även iväg för en packad Tobbe :-)

Även om starten blir i lite lätt duggregn så känns det bra att äntligen vara på väg.

Ditt Pass finns att hämta på Sundbybergsvägen 15, Solna. Senaste datum för uthämtning är 2009-11-03. Öppettider finns att läsa hos Polisen

Se där, bara jag lyckas hämta det innan dom stänger nu oxå :-)

//Tobbe 

Nu är den ihopskruvad.

Efter en massa timmar, inte så många på själva kopplingen men allt annat. Hur fan satt den skruven och var det man gjorde nu.

Så om jag nu måste ta upp det igen så går det på ett par timmer.

Jag har provkört den och allt fungerar, men i morgon skall jag pröva den en liten längre sträcka.

Jag vart så slut i kroppen att hålla meka på så jag firade med en öl i stället.

ITALIEN NÄSTA.

Sir Jari

Den är på mitt bord, tro det eller inte???

Jag säger då svenska posten.

På väg hem från att hjälp våran dotter att flytta till Falun för studier så har vi tillbringat ca 2 timmar i mobiltelefon och blivit 150:- fattigare på våra kontantkort.

Började redan på måndag morgon när vi skulle fara och kollade hur långt paketet hade kommit. Fortfarande i Ånge. Men jag tänkte den blir nog transporterad till Umeå under tiden jag är borta.

Kollade på kvällen med jäntans dator och den är fortfarande kvar i Ånge!!!!!!!!?????.

Tisdag morgon tänker jag något har hänt men, Ack vad jag vart förvånad. Paket fortfarande kvar i Ånge????

Jag var så förbannad att jag knappt kunde köra bil.

Jag ringer posten och undrar vad dom håller på med och får till svar att den forfarande var kvar i Ånge, precis som jag själv hade sett. Jag undrar om hon inte kunde ta reda på mera men hon sa att om inte jag fått paketet till fredag så kunde jag lämna in en reklamation??????????????

Jag sa på finska med ett antal "Perkeele" och andra otrevliga saker vad håller ni på med???

Efter ytterliggare antal kronor på våra kontantkort så får vi tag någon som "nästan" vet vart mitt paket är.  Den är hemma hos mig ???!!!?.

Jag lite lättad men men ändå inte riktigt säker.

Nej, vi kollar vidare och ytterliggare ett antal kronor fattigare så får vi äntligen tag i en person på posten i Umeå som säger att han har paketet i handen. JIIIIIIPPPIIIIIIEEEEEEEE!!!!

Jag frågar om han verkligen är säker och han svär att det är mitt paket.

Jag kommer sa jag, när stänger ni????.

Klockan 17 svarar han.

fan med massa mil kvar att köra och med släp och en massa poliser efter vägkanten så vart det lite svårt men jag skall klara det. Man vill ju inte mista körkortet nu också.

Kl 17 står vi där och jag har paketet i min hand.

Då kommer nästa glada överraskning??????

724 :- för tullen från Norge till Sverige. Utan att reflektera så är bara att slanta upp om man skall Mandello.

Jag kan säga att det vart dyra lameller men vad gör man inte för hänga på sådana trevliga kamrater.

Inte ett ont ord om att det vart lite dyrt för kontakten som jag har med Rolf i Norge är värd varenda krona. Tack Rolf ( du kan ju inte hjälpa att du bor Norge som inte är med EU).

Nu är det bara lite kvar till Italien resan.

Att skruva dit allt, men med all hjälp som jag fått så blir det ett nöje. 

Hör av mig i morgon, men om jag inte hör av mig så ???????????????

Sir Jari

PNM: dag 2, Ö-Åkulla -- Falun

Ni vet den där scenen i "Tjuren Ferdinand" när det brister för matadoren. Han har slitit upp sina kläder, slitit av sitt hår och ligger där på arenan krumbuktande och gråtande...

Precis så var det för mig där i gräset vid E4:an i regnet, med bilar som dundrade förbi en hårsmån från min rygg....

Men låt oss ta det i från början:

Kanske började denna kedja av misshapps den där dagen i början av juli när jag köpte ett nytt gel-batteri till min Kawasaki Jet Ski på Biltema i Luleå.

Batteriet visade sig vara riktigt uselt på att hålla spänningen uppe, eller laddningen kanske det heter. Detta ledde till att jag mot Hasses direkta inrådan lånade batteriet från Dayzzi när vi skulle använda Jet Ski:n under ett badpass vid NGzzSEX.

Jari läste prognosen i tidningen under fredagens frukost och sade: "Det ser ut som om du kan klara dig ifrån regnet idag" Även den gode Jari kan ha grovt fel om saker mitt i naturen... Jag hann inte mer än rulla ut hojen från hans nysnickrade "Presidentgarage" så öppnades kranarna. Jari är förövrigt en formidabel adjutant, medan jag njöt min skönhetssömn såg han till att torka mina dyngsura skinnpaltor medelst skotork och spillvärme.

Någonstans mellan Nordmaling och Ö-vik körde jag i en grop som fortplantade sig genom hojen. I samma ögonblick slocknade motorn och jag befarade batterihaveri, allternativt elektronisk drunkningsdöd. När jag fick av locket såg jag till min lättnad att det bara var skruven, inte polen som släppt. Vad som inte var lika kul var att mutterbrickan, den uslingen funnit det för gott att lämna skeppet. När Tobbe pratade om att han köpt en uppsättning blandade skruvar tänkte jag att det ju inte direkt finns några vitala skruvar som behöver ersättas genast... Nu kom jag plötsligt på att det finns åtminstone en. Nåväl, jag stod på en avfart från E4:an och hade skymtat en bensimacksflagga en halv kilometer längre fram. Men det skulle bli en dryg knufftur. Andades några gånger och kom ihåg att jag hade några kattstrypare i packningen, kanske skulle de funger temporärt...??

Letade fram dem och voila´, det fungerade :)

Kontakt med kattsryparen, mannens bästa vän

Resan forsatte med intentionen att byta ut kontaktlösningen mot en säkrare sådan så fort tillfälle gavs. Simmade vidare längs E4:an och letade efter muttrar när jag tankade i ö-vik. Sådant har man ju inte på moderna mackar då korv & muffins är fetare kassakor.

När regnet sedemera avtog lite så blev tyvärr också kontakten sämre, insåg att det  från start nog egentligen räckt med att ha polen och kabeln i samma låda...

Detta ledde (taskigt ordval kanske) till att hojen inte alltid gick att starta när den stannat, då var man tvungen att lossa Whoppan och lyfta locket för att rucka på kabeln. - Högst irriterande, speciellt med en hoj som tycker det är ok att stanna vid rödljus... (Extra irriterande, på gränsen till kärlsprängande var det på avfarten till Birsta köpcentrum utanför Sundsvall stående i en halvtimmeskö i en korsning där trafikplanerarna måste ha haft en synnerligen dålig dag)

När jag hade ca trettio kilometer kvar till Hudiksvall och var involverad i en Q8:isk- roulett med gulvarning, trodde jag plötsligt att min räkneförmåga eller möjligen observationsförmåga blivit gravt vattenskadad. Precis efter en omkörning av ett gäng bilar och övergången till inhängnad enkelfil, dog motorn ånyo. Denna gång kändes det som en förlustomgång i den nyss nämnda rouletten då hojen tände på rullet, men bara sporadiskt på den ena cylindern.

Rullade ner i botten på en svacka där jag parkerade i vägrenen och utförde batteriproceduren. Ström fanns det men vart startförsök belönades med ett olycksbådande ljud från ena cylindern. Hade jag måntro knäckt en ventil?

Andades ut rätt snabbt när jag såg att staget som går mellan spjällhusen hängde på trekvarten. Gissa om jag tackade min lyckliga stjärna för att jag som av en slump packat ner en rulle järntråd som jag sprang på under mina packningsbestyr. Kunde snabbt sno ihop en fungerande låsning som ersättning för den fega låsbrickan som också funnit det för gått att lämna båten... Vad som däremot var direkt otrevlig var min utsatta position vid vägkanten. Bilarna swischade förbi strax bakom ryggen i hundra knutar. Såg bilder i huvudet av hur min regjacka fastnade i ett förbirusande ekipage, inte ens att de brydda sig om att hålla ut en smula...

När alla bitar var på plats och det enda som återstod vara att spänna fast Whoppan med det sista blixtlåset, hände det som man inte vill ska hända. Fotstödet tappade greppet och hojen gick i gatan! Mitt i trafikströmmen...

Snabbt lyfte jag upp den och var livrädd att den skulle hamna upp och ner i diket. Ack och ve! Kvar på asfalten låg växelpedalen, avbruten vid roten

När hojen så stod upp igen, men med instabilt underlag under hjul och stöd, trafiken dundrade förbi och regnet strilade och med minst 300 km kvar att resa utan växlingsmöjlighet, då, just då kände jag att tjuren och

turen inte var på min sida. Nåväl lyckades pilla i en växel innan jag satte mig upp, körde upp på toppen av backen och körde ut i gräset för att därefter springa ner efter min packning igen. 300 kilometer i regn utan möjlighet att växla!! I den stunden kändes det som sammanbrottet var nära förestående, Hjälmen räddade hårtestarna, men känslan av att ha de högre makterna emot mig gjorde att matador-moodet låg farligt nära.

Ännu en gång tillät jag mig en stund av eftertanke och kom på att jag hade ett par skidremmar i packningen. Kanske skulle man kunna spjälka ihop spakeländet på något sätt?? Som tur var är spaken formad som en I-balk, dessutom med perforeringar längs vägen. Efter lite klurande och knytande hade jag en spak, visserligen kort men i princip fullt fungerande. 

Du gör min växel spak

På en mack utanför Hudiksvall sade sedan tankautomaten att mitt Visakort inte längre fungerade, bensinkortet hade gått ett liknande öde till mötes dagarna innan resan. Jag tog emot beskedet utan någon större förvåning, i det ögonblicket kände jag mig trots det faktiskt riktigt rädd inför tanken på att någon så ogärna ville att jag skulle lyckas ta mig fram längs min resväg.

Problemet löstes inne på macken där jag dessutom såg till att bunkra upp med kattstrypare och silvertape i bästa McGwyer-anda.

Brände så på vidare mot Falun på högsta växeln i möjligaste mån, glad att köra en  hoj som i värsta fall går att starta på femman. När jag väl kom in i Falun upptäckte jag att det var just vad jag var tvungen att göra. Det gick inte längre att växla upp eller ner. Stannade till för att växla stillastående men det hjälpte inte heller. Klev då av och upptäckte att hela länkaget lossnat från utgående växelaxeln, antagligen pga. brytningar i den spartanska spaken. Krängde på länkaget så gott det gick, men fick endast i fyran som fick ta mig i mål.

Gissa om det var underbart att komma fram till en väntande Anna som tog emot mig med kramar som värmde in i ett tvivlande kallt och sargat hjärta.

Livet är ett äventyr!!  

PNM dag 1 (Preludium till Nickes Mandelloäventyr dag 1 - torsdag 23/7-09)

Så var resan, äventyret, pilgrimsfärden inledd. Som jag/vi väntat på denna dag.

Packade mig iväg samtidigt som kvart i fem-ekot. Resan inleddes i sol (vi har endast haft två dagar med regninslag värda att prata om sedan midsommar i mitt revir). Valde inlandsvägen över Arvidsjaur eftersom det pågår en del grova vägarbeten längs E10:an. Efter ca 150km kom regnet, och hösten kändes det som. Blev lite nedstämd av vädret och de extremt ödsliga vägarna då jag funderade hur det skulle vara om hojen inte längre vill vara med om resan längs vägar som dessa (kanske med anledning av Jaris bekymmer?) När jag kom till Skellefteå upphörde regnet. 250 km i regn, sur start på resan. Ungefär kvart över tio om aftonen rullade jag in hos Jari, som ett yrväder, med ett höganäskrus i en svångrem om halsen...

Kantarello mot Mandello, Jaris Kalasmacka

När jag väl fått av mig de dyngsura skinnkläderna snickrade Jari ihop en bunt formidabelt goda kantarellmackor, med alldeles färska kantareller, nyplockade av Liz-Marie till mitt välbehag.

Jag föreslår att vi utser Jari till vår svenska kock under resan, inga fler förslag tack!

Mitt välbehag undfägnades senare med en värmande whiskeypinne, lagom hård att sova på. Tackar så mycket Jari med fru för den trevliga avslutningen av min första äventyrsdag. Om jag vetat vad som skulle bjudas dag två hade jag nog stannat kvar i sängen i ert hus när väl morgonen randades...

Ja, vissa har ju lite kvar att fixa innan man kan åka !!??.

Eagle One is now officially airborn. På ren och skär svenska betyder det att hojen är packad, men inte piloten. Således kan det stora äventyret inledas.

Eagle one lastad och laddad.

Inom tio minuter svingar jag benet över packningen och sätter av genom lappland på det första benet av mitt Mandelloäventyr.

GPS:en har ägnat en stund att räkna på det hela. Efter att ha annalyserat 915481 vägar avslöjar den att jag har 3149 km framför mig till Mandello och att det skall gå att köra lagligt dit på 34 timmar och 59 minuter. Ok, jag bjuder en minut för lite fotograferande längs vägen, så säg 35 timmar då...

Nä, den första etappen har Sir Jaris Casa som slutmål. Undrar just om han fått ihop hojen idag...?

And of we go... Ten... nine... eight... ignition sekuense started...